Helande resa i uppstigningens tid

0

 

Semesterresa med resa i mig själv

En planerad resa med förhoppning om en semesterkänsla av sköna dagar av bara seriös avkoppling och fullständig frid och inre glädje…ja, så kände jag när jag åkte iväg på min semestertripp till mitt älskade Grekland. Det fungerade bra de två första dagarna sedan blev jag golvad av en rejäl förkylning. Tredje dagen låg jag till sängs, yr och snorig och ont i halsen. Helt färdig! Så himla trist när man bara vill sola och bada, äta gott och njuta av sin ledighet. 

Så där låg jag under täcket i AC:ns brummande och tyckte riktigt synd om mig själv. I ett sådant tillstånd när man inte ens orkar lyfta en bok för att läsa lite och underhålla sig själv – ja då finns det inte något annat att göra än att förpassa sig in i ett funderar tillstånd – hur kunde det bli så här? Detta var ju inget jag hade planerat…eller?

Under de senaste två och halv åren har jag gjort en resa i mig själv – separation med skilsmässa och försäljning av mitt älskade hem, flytt till ny ort och tillfällig bostad, byte av jobb, halvvägs in i den berömda väggen och tillbaka igen…för ett halvår sedan hittade jag en ny bostad som jag verkligen känner mig hemma med. Efter ny flytt upplevde jag att jag äntligen kunde landa och känna trygghet i mitt hem igen. Visserligen hade jag återhämtat mig från allt och börjat ta upp min passion för målning och den andliga utvecklingen redan innan flytten till nya bostaden. Därför såg jag inte den här flytten som något exceptionellt – utan snarare en del i det fantastiska som händer när man gör medvetna val. Visserligen har jag känt mig trött hela våren men inte alls så som under det första året efter skilsmässan så jag lyssnade inte helt och fullt på den känslan kroppen gav mig. Vanligtvis brukar min kropp golva mig när det behövs och eftersom den inte gjorde det så tänkte jag att det är nog bara vårtrötthet och avsaknad av ljus och så vidare…det finns ju alltid en massa logiska förklaringar, eller hur? Att vara människa innebär att man förstår saker som en människa. Vad är hanterbart och hur agerar man? Min kropp visste inte riktigt heller hur den skulle agera?

När jag låg där i min semestersjukbädd, kom jag på att jag fått flera budskap av mina guider att sänka farten och lyssna inåt, även flera kortläggningar pekade på detta…vad gjorde jag? Ja, jag la på ett extra kol och tänkte på det ett tag men tog ingen hänsyn till vad mina guider sa. Så nonchalant – jag ville helt enkelt inte lyssna. Symtomen av uppstigningsprocessen fanns där men jag hade varken kunskap eller erfarenhet av att hantera den och ställde heller inga frågor om hur jag skulle hantera dessa symtom. Jag bara visste att de fanns. Jag mådde ju ändå bra och hade flyt och kunde nu se längre än handen framför mig, ja till och med hade jag en fantastisk vy framför mig. Jag fick ju också ständigt nya idéer och tankar om att utveckla mig och min verksamhet för att sprida ljuset och jag tyckte att allt bara låg utlagt för mig att plocka upp. Såklart ville jag ju göra allt på en gång, inte vänta. Jag kan ibland ha svårt för att ta en sak i taget, vilket självklart inte har blivit lättare att hantera efter att jag sett den där väggen. Inte förstod jag att symtomen var tecken!

Hur som helst, där under AC:n i min sjukbädd i Greklands vackra antika anda förstod jag att det här var precis vad min kropp hade väntat på. Det vill säga att jag skulle “ta det lugnt” stressa ner och stanna upp för att lyssna in min kropp och ta in symtomen och låta kroppen förändras och bara “ta det luuuuungt”! Där och då kunde jag se i backspegeln hur jag varje morgon, trots slitenheten, vägrat att se eller ens velat känna in hur trött och påverkad av symtomen jag har varit. För någonstans visste jag att om jag gjorde det, alltså lyssnade på känslan av trötthet, skulle jag golvats och bli liggande av utmattning. Så jag körde på och körde på och försökte återhämta mig den lilla stunden som helgerna var. Inte fattade jag att symtomen var något annat och att vila gjorde att kroppen återhämtade sig i takt med förändringsprocessen.

Att kapitulera är det enda man kan göra i en sådan situation, så jag kände mig besegrad, besegrad av min egen kropps visdom som trots allt hade kunskapen inprogrammerad. Det tog hela förmiddagen att kapitulera och framåt tvåtiden bad jag om hjälp och somnade in i en märklig feberdvala. Jag sov djupt och vaknade igen på eftermiddagen, inte fullt lika utslagen men väldigt mycket mer avslappnad. Andevärlden var där hela tiden med healing och återhämtningskraft. Precis som när jag gjorde 21-dagars healingen, så såg dom till att jag somnade först innan de kunde hjälpa mig. Jag var fortfarande förkyld men febern hade försvunnit och jag frös inte längre, dessutom kände jag mig tillfreds och lugn. Jag förstod helt plötsligt att min trötthet hela tiden varit uppstigningssymtom som jag inte visste hur jag skulle hantera men här och nu fanns utrymme att åtgärda och förstå vikten av återhämtningstid.

Resten av resan höll känslan i sig och jag kunde uppleva en närvaro som jag känner mig så trygg med. Det är inte så kul att bli sjuk när man är utomlands och jag har rest mycket men aldrig varit eller blivit sjuk förrän nu. Att jag fick till mig att jag behövde lugnet för att tillfriskna i min process och dessutom hade ett kärleksfullt beskydd hela vägen, är så häftigt (jag hittar inget annat ord)! De finns där men ingriper inte förrän vi tillåter dom att göra det. Att be om hjälp och inte tillåta det – vems fel är det? Så tillåt hjälpen och du får hjälp men glöm inte bort din egen del. Så ljusvänner, var rädd om dig i uppstigningen och ta symtomen på allvar. Vila när du behöver och återhämta dig.

Med ljus,

Boel

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke